Jag i framtiden

 Det är roligt att föreställa sig nya maskiner för en ny värld. Allt nytt och okänt. Värför inte? Gör det! Man har idag så många möjligheter för att föreställa sig och tillverka framtiden. Man kan även påverka den redan nu. Datorer. Elektroniska och självkontrollerade systemer, artificiella intelligens, organen och mat, alla väntar på dig för att uppfinnas dem.

Men jag vill göra något helt annorlunda: bevara en sak från den gamla världen som håller på med att försvinna: BÖCKERNA! Med detta menar jag skriftliga, tryckta ord.

Jag har läst en bok publicerades i 1960-talet: ”Fahrenheit 451” av Ray Bradbury. I denna bok läser man en hemsk prognos av världen i framtiden. Det här är en sjuk värld då människorna är deprimerade, känslolösa, påverkbara och även styras av television. I varje vardagsrum finns väggarna täckta med enorma tv-rutor. Människor lever in i en värld då skriftligen är förbjuden. Alla böckerna måste brännas. Bradbury föreslår dock en lösning för att rädda världen från självförstörelse: man måste rädda först böckerna. En grupp av män tar initiativ och varje man lär sig utantill en bok. De blir altså levande böcker, levande minne. De är stolta över att kunna presentera sig med en bokstitel. På detta sätt lyckades de att lämna mänsklighets kunskaperna vidare.

Vår värld börjar se ut så himla bra med Bradburys värld. Man tycker bättre att titta på teve eller leta efter information på internet än att läsa böcker. Man väljer lätthet och färdiggjord information. När man läser en bok skapar man sin egen tolkning av vad författaren har skrivit. Men när man tittar på teve tar man emot bara. Vi behöver då många böcker för att världen inte ska bli likadan. Jag känner mig som jag redan bär inuti mig sådana böcker och vill göra skriva dem ut. Sen vill jag sprida dem till människor för att dela ut känslor och alternativ information.

Jag kan säga många år efter att Virginia Woolf skrev: jag har äntligen skapat mig ett eget rum och räknar med att fylla det upp med böcker. Böckerna som jag har läst och jag ska läsa men dessutom böckerna som jag ska skriva. 

 

Det är ju min kämpe. Det är väl jag i framtiden: en författare.

Det här är inte en avslutning, utan bara en ny början.